Dåretrix (kort offentlig story)

6 september, 2012

Var i Skagen eller heter det Skagern? Äh, i norra Danmark, längst upp där för en femton år sedan eller så. Stod och väntade, mitt i natten med min SAAB, i en korsning då det var stopptecken där, med dåvarande bönan intill. Det var mörkt. Och precis när jag skulle köra över korsningen, som var mitt i det lilla samhället, inte en käft ute, innan jag gasat på, så sa det boink, och en kille la sig på motorhuven och slängde cykeln bredvid.
Jag klev ur, förskräckt förstås. Och plötsligt samlades det en massa folk runt där och det var hej och hå. Men i allt det där så kom jag att tänka på att jag fanimej stått stilla när han landat på motorhuven. Och när han ville ha pengar, annars skulle han ta dit polisen, då började jag ana ett och annat.
Så jag bad honom dra åt helvete, satte mig i bilen och drog därifrån. Det var ingen fara med varken killen eller cykeln.
Naturligtvis fick jag skäll av den brud jag hade med mig, för att jag hade varit omanlig och visat svaghet genom att bry mig (fråga inte mig hur jag valde mina kvinnor förr, det är en gåta för mig än i dag). Men det var en otrevlig upplevelse ändå. Dubbelt.
Några månader senare ringde den danska polisen mig här i Örebro eftersom pojkdåren tagit mitt bilnummer. Det var en en kille som snackade svenska, vilket gladde mig. Jag fick berätta förloppet och han sa rätt snart att det inte skulle bli något då den här killen tydligen ”råkat ut” för samma sak tidigare några gånger.
Fy fan, säger jag, fy fanken!
Riktigt otäckt kändes det då. Och så i kväll såg jag den här rullen, och kom ihåg igen.

Rock!

(Oj, inte under kod)

/Baron von Bäst


Inlägg två i natt

21 november, 2011

Jag sov ju hela kvällen, och vafanken, så sitter jag och lyssnar på Charlie Parker på Spotten, samt lirar lite Maelstrom. Skumt spel det där. Det är som meditation för mig. Jag tror det är bra för mig. Till slut blir jag så koncentrerad på alla kometer och ufon som jag måste anfalla och samtidigt hålla reda på att min hjärna öppnar sig. Skitskumt, jag får minnesbilder från förr efter en riktigt hård strid där jag haft koll på 10-12 olika kometer och var och när de kommer (det är inget modernt mördarspel utan man är bara ett blått rymdskepp som skjuter på allt).
Och då, plötsligt, som nu. Kommer jag att tänka på det där hotellrummet på Manhattan jag satt i. Det med ett elutag. Alltså endera datorn eller luftkonditioneringen. Jag fick välja. Det var en säng, och ett fönster ut mot 8:e Avenyn. Golvet var så jag kunde ställa mina skor på tvären. Det var helt jävla okej. Det här var 2001.
Jag skrev mycket, läste mycket och lyssnade på musik. Fixade mina bilder jag hade tagit under dagen. Planerade vilka bilder jag skulle skicka ut på bloggen. Ja, det här var på den tiden bara jag körde hemsida (för just blogg fanns inte då, php var inte uppfunnet). Hur som helst, varje dag körde jag ut mina storys, som gamla cyberbiktfädrer kommer ihåg.
Så, här lite Charlie Parker och två bilder därifrån. Kände bara att få ut dem. Nu har jag ju startat upp den här bloggen igen. Då ska det fanken komma ut grejer, när jag känner för det, inte när almanackan tycker att det är dags. Det är ett par fula stillbilder, men det är musiken som är grejen. Stämningen.

Och så ett par bilder då.

Som det såg ut innifrån. Man ser luftkonditioneringsapparaten nertill.

Från andra sidan gatan. Mitt rum är i det vita huset, i mitten, på mittenvåningen.

Jepp. Så fick jag ut den tanken, det minnet. Nu, mitt i natten. Eller på morgonen. Fråga inte mig varför jag har så konstiga sovtider. Varför jag inte kan sova ibland, och däckar när man inte ska däcka.

Rock!

/Baron


Lösenordsskyddad: Le jour, i sammanfattning, på svenska (fast långt)

10 maj, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Lösenordsskyddad: Torsdag natt (Woff!)

3 februari, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Kom på en grej idag

16 september, 2010

Plötsligt kommer en kollega in i min lektionssal. Jag har introkurs för nya elever. Han har en delegation med lärare från Lettland med sig som ska in och titta. Jag sitter kvar där innanför dörren och hejar på dem när de kommer in, var och en får min blick och mitt hej. Det är kanske ett 20-tal. Män och kvinnor, mestadels yngre och i medelåldern. Påfallande många kvinnor. Av dessa utmärker sig fyra stycken. De är jävligt stiliga, för att inte säga kvinnliga. De ler mot mig, ser snälla ut. Tar fotografier. En har blommiga tajta brallor, ser ut som en 70-tals-böna. En annan har en brosch (heter det så) som är mycket stor, och väl också var mer modernt på 70-80-talet här i Sverige. Jag garvar lite i mjugg åt mina fördomar, men gör det snällt. Jag gillar dem på något sätt.

Jag skrev att fyra utmärkte sig, det var de jag tyckte var tjusigast. Men grejen är att alla de där hade en slags positiv utstrålning som jag nästan baxnade av. Till och med snubbarna i gänget var kanontrevliga, tog i hand och bockade med nacken.
När de kollat runt och jag gaggat dålig engelska med dem en stund så gick de ut igen, lugnt och fint, respektfullt. Alla såg mig i ögonen, vänligt, bockade, tackade. Helt jävla otroligt.

Jag satt och lurade på det där, och mina elever jobbade ju vidare, eller 80-procent av dem, så allt var i sin ordning.

Så kommer ännu ett gäng letter in. Jösses. Ännu mer stiliga damer, höga stövlar, hårspännen, ringar i öronen, ha-ha-ha-ha. Jag blev så glad. Förstår inte varför jag blev så jävla glad. De uttryckte välvilja, fotograferade diskret, och även dessa visade respekt mot mig och alla fina Maccar, kanske blyghet, som i kyrkan, samt, som jag skrev tidigare, en vänlighet, en kvinnlighet som jag inte sett på år och dag (damerna alltså).
Det skrek i mig. Jag ville gifta mig med minst tio av de damerna. Och jag kände mig också plötsligt som en man, som man ska känna sig, något som jag inte gjort många gånger på många år heller. Vafan var detta frågan om (ingen KGB-parfym hade de, så det var något annat)?

Jag gick in till kollegorna och förklarade min nya situation när de gått iväg. Jag var i extas. Flera av dem (manliga) ville ut och titta efter min beskrivning, men damerna hade redan gått till andra avdelningar, till deras stora besvikelse efter min extatiska utläggning.

Så, vad var det egentligen som berörde mig? Egentligen. Skit samma om de var mer eller mindre snygga, log mer eller mindre, yngre eller äldre. Det var något annat. Jag höll på att bli galen. VAD VAR DET????

Så kom jag på det.
De var kvinnor!

Just det, vad menar jag här? Vad skrev jag för något nu? Är jag en självmordskandidat? Är jag nu på Fi:s lista över potentiella fiender som ska bekämpas med varje medel? Har påven uttalat sig, bannlyst mig? Var det värt att skriva så? JA DET VAR DET!!!! Jag skiter i vad de rättrogna politiskt korrekta fånarna tycker man får skriva eller tänka.

De här damerna hade en kvinnlighet som nog gått förlorad i det här landet hos det stora flertalet (eller mer korrekt, utifrån det JAG ser, ur min synvinkel, min verklighet). Och med det menar jag inte fräcka kläder, snygghet, fantastisk figur, eller himlande med ögonen och flirtigt sätt. Absolut inte. Det var något subtilt, något osynligt, något äkta. Något trevligt. Något jävligt omtumlande.
Kanske såg de inte bara ut att ha anknytning till 70-talets svenska brudar med kläder, kanske var de också där på något sätt (i alla fall i min hjärna). Kanske var de jävligt glada att ha sluppit förtryck och nu fick komma till Sverige och bli trevligt bemötta. Säkert hade de här baltiska kollegorna inte bråkdelen av min lön, men var nöjda och glada ändå. Var det ödmjukheten som boostade deras kvinnlighet? Hur fanken skulle jag kunna förnimma allt detta på de där få minuterna?
Alltså jag har haft andra delegationer i labbet, tvåkönade gäng, det har inte varit samma sak, inte alls. Det har ju också varit folk från trakten.

Jag kände hursomhelst en dragning till dem. Ville bli vän med allihop. Gifta mig med rubbet, osett, ungefär, ha-ha-ha. Så jävla konstigt.

Fast så där var det lite i New York för tio år sedan också (tiden går, ahhhh). Där var även de osnygga brudarna snyggare än det mesta jag sett här hemma, jag bara garvade. Och det berodde också på en självkänsla, en vänlighet. Kanske de här lettiska bönorna, och amrisarna, har något som är väldigt få förunnat i det här landet? Alltså av brudarna, en självkänsla, en glädje över att finnas till. Kanske de helt enkelt tycker om sig själva, och därmed så känner sådana som jag det, och blir glad och hoppfull.

Kanske mången svensk kvinna, dam, tjej, inte alls tycker om sig själv egentligen (anledningarna lämnar jag därhän) och därmed, hur jävla snygga de än är (och även trevliga), lämnar noll och intet för mitt begär, för min åtrå, för min vilja att ens spela frippe med dem.

Det här tål att tänka på ännu mer. Tusan, det finns kvinnor kvar i världen.
Det finns hopp. Yippie!

Rock!

/Baron von B


Torsdagsnatt mot fredagen

23 april, 2010

Mina rubbar avslöjar inte mycket om vad som står i min blogg, va? Ha-ha, nä, och det finns ett enkelt svar till det. Jag kör kronologiskt. Måste hitta på något att fylla rubben med ovan, sedan kör jag igång. Och då kan det bli hur som helst. Och som sagt tidigare, när jag är klar och lagt ut så ändrar jag ingenting, utom stavningen, ifall jag hittar sådana.

Igår onsdag så satt jag på jobbet. Det var inga speciella möten. Jag hade jobbat till 19.00 de två föregående kvällarna. Nu var det eftermiddag. Äh, skit. Jag sa hej och tog min jacka och drog hemåt.
Sov någon timma i soffan. Gaggade så med Baggo i telefonen. Han hade den stora vänligheten att låna ut en stor bil till mig. För denna dag skulle jag ju åka till Kungsör och hämta det sista från morsans lägenhet. Det jag ställt in i ett rum på nedre botten i kåken hemma hos Stina då det inte fick plats i den bil jag hade i somras, sista dagen jag var där, innan det skulle vara klart, innan jag skulle vara ute från lägenheten. Ja, och sedan, dagen efter, tre dagar för sent, åkte jag ju till Öland. Pust.

Det har varit en sträng vinter. Jag har inte förmått. Och det ser ju likadant ut här hemma som i juni, förutom köket som jag fixat upp någorlunda. Jaja, det ska byggas om därnere i villan där prylarna är, tydligen, så jag åkte iväg nu då, så det blev gjort!!

Ont i tarmområdet som senaste dagarna, men det var bara att köra. Baggo kom hit med bilen och sin minsta dotter. Vi fick åka lite i stan först för Baggo är i grunden Västeråsare och därmed också förvirrad, han hade glömt stålarna när han tankat, så vi fick åka och hämta dem och sedan till macken för att betala, sedan hem till honom igen för att släppa av honom.

Men det är lugnt, jag hade ingen brådska, och jag är enormt tacksam mot Baggo för att jag får låna kärran, jag var mer som jag varit i nästan tio månader, att jag inte ville åka alls. Varfanken ska jag ställa grejerna????
Men vid sexsnåret så kom jag iväg. Skum bil, automatväxlad, bara gas och broms. Det duggregnade naturligtvis. Grått väder, som det ska vara vid sådana här situationer.

Jag kom in i Kungsör och åkte upp till gatan där utanför morsans gamla lägenhet. Tydligen hade någon annan flyttat in där nu. Jag tittade lite, mindes, både goda tider då hon stått och vinkat och när hon for iväg sista gången.

Så åkte jag upp till Konsum. Köpte ett gravljus för 19 spänn, brinntid 50 timmar. Så till minneslunden. Tändare hade jag redan. Nej, jag röker inte.
Parkerade vid lunden och jag var helt ensam på kyrkogården.

Mina ögon spanar efter ett hål. Men det finns inget hål. De gräver ner askan utan att tala om när, och så när det växt upp gräs och prylar så får man ett brev att urnan är gravsatt, först då. Men det är väl som det ska. En minneslund är ju just till för att man ska slippa sköta en grav, men veta att det finns en plats där askan finns. Vad nu det egentligen betyder för en. Äh…. Det är okej, det hade vi snackat om tidigare, morsan och jag. Fast jag inte ville snacka om det där, då.

Det är gråväder, det blåser, är kallt. Jag tar fram ljuset, det slocknar flera gånger fast det har tak över sig. Men jag ger mig inte. Iskallt regn blåser i mitt ansikte. Det känns overkligt hela rubbet.
Till slut hittar jag en vindstilla plats, brevid ett annat ljus som står där. Och så ger jag mig fanken på att inte stressa. Nu ska jag vara kvar där ett tag. Dels för att kolla ljuset, dels för att jag ju faktiskt är där och ”hälsar på”.

Jag låter mig vara ledsen. Jag pratar, jag går omkring. Det är Kafka. Men det känns bra ändå. Vårfåglar vågar sjunga i gråvädret. Och jag slipper folk. Jag kan vara själv där med mina tankar, mitt lågmälda prat och min ledsnad.
Alla dör. Jag vet det. Morsan blev nästan 88 bast, på några veckor när. Det är som det är i livet. Men ändå, hon var min morsa i alla år, vi var polare, vi hade varandra. Jag hade någon.

Jag saknar henne. Inte hennes krämpor och smärtor de sista åren, men henne. Och vi garvade ju sista gången vi träffades, dagen före hon drog vidare. Humorn försvann aldrig. Vi hade kul ihop. Hon var en bra lirare. En fräning.

Och hon ville inte att jag ska vara ledsen så här som jag faktiskt är. Men jag kan inte rå för det. Man är ego, mitt ego gör saknad, och så blir jag ledsen.

Nåväl.
Av någon skum anledning kändes det, mitt i min ledsnad, skönt att vara där ett tag och mitt humör blev bättre. Inte gladare, men mer lättad liksom.

Så åkte jag till Stina, som är över 80 och bor i det där huset där grejerna fanns, men inte äger det, det gör en annan syrra, hon som ska rusta upp.
Hon blev glad åt att se mig. Vi bar ut grejerna till bilen. Ville jag inte ha mat eller fika? Nej, det ville jag inte. Jag kommer när det blir bättre väder, på bågen. Det ska jag göra.

Det var mycket skit, som jag ska slänga, men ändå. Jag tog med mig allt. Och klockan, den morsan lämnat in på reparation, den fina gamla, som jag fick hämta ut.

Fick med mig en hel sockerkaka som Stina gjort för min skull. Den står i köket nu, ska nog ta en bit om en stund. Gav henne en kram och åkte hemåt.

Packade ur allt, och så fyllde jag mitt kök med prylar. Hej hå.
Men nu finns allt här. Allt. Hoppas att ingen varit och norpat på vinden bara, då skulle jag bli ledsen.

Var helt slut, åkte till Baggo med bilen, han kom ut, skjutsade hem mig igen. Jag köpte några bira och mat, lagade till, åt, drack ett par folkisar och somnade hemma. Hade ont i ryggen (bättre än ont i magen). Micke hörde av sig, ville gå ut, det ville jag också, men jag fick avstyra, jag hade ingen ork.

—————–

Tja, och idag var det torsdag. Gick till jobbet, gjorde vad jag skulle. Men mot slutet var jag helt utmattad. Inte pga av jobbet, utan pga kroppen, något annat. Jag är inte i form. Mina adaptrar fick gå 20 minuter tidigare (det hade de jobbat in). Gick hem. Tänkte att jag skulle gå ut och ta en bira, men som igår, orkade inte, sket i det, vill inte.

Ringde banken idag också. Lena där, min bankman. Ska dit tredje maj. Toppa lånet igen. Tjoho! Nu noll spänn på kontot, krediten gäller till nästa vecka, det håller inte. Jag lånar upp, är dum i huvudet, men det kan inte hjälpas. Bättre med vanliga lånet än kreditkortskrediten. Och det är skönt att det finns där. Upplever att jag har ungefär en månadslön för lite stålar per år. Och, ja, jag vet, jag är dum i huvudet. Men nu är det så här. Och ibland måste man vara kortsiktig för att ha någon som helst jävla sikt alls. Fatta!!!!! Det är inte kul, men det är så det är! Punkt!

Tja. Så är det.

Åt en liten biff och grönsaker i kväll. Hoppas det ska få mina tarmar att bli glada igen. Märklig känsla att vara öm där (noja-noja-noja).

Lyssnar enbart på Black Sabbath nu för tiden. Gillade inte dem så mycket förr. Men några av deras första plattor var jävligt bra, kring -70. Paranoid, Black Sabbath och Sabbath Bloody Sabbath. Kanske påminner det mig om den goda tiden då jag fortfarande bodde hemma med morsan, då jag kände en annan trygghet. Hm, det var nog huvudet på spiken det… Det här sista bara kom. Sanningen finns i hjärnan.

Ja, äh, nu har jag själsligt vikt ut mig ånyo. Men jag är glad att jag gör det och inte fegar, som jag kan känna är den lättaste utvägen. Ut med grejerna i skallen bara, upplevelserna, sanningen. Någon gång vänder det. Och att vara ledsen och ämlig i kroppen är naturligt. Inget att skämmas för. By da way, jag är i en unik position. Jag har ingen att skämmas för. Ingen. Så jag kan egentligen göra vad jag vill….

Okej, rocka rolla!

/Baron


%d bloggare gillar detta: