Lösenordsskyddad: Ännu en dag igen (med video)

9 mars, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Lösenordsskyddad: De far iväg

7 februari, 2011

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


En onsdag där jag tog mig ut

6 januari, 2011

Känner mig bedårande frän. Tog mig ut i kväll. Gaggade med damerna bakom disken på Biskops. Gaggade med folk från Lilla på vägen hem (de ville ha dit mig oftare, jag stod där på cykeln och gaggade då de stängt, det är på vägen hem).
Så nu, efter att ha varit ute och suttit vid bardisken i ett par timmar, så undrar jag bara över vad som kommer att smacka mig först. Vinterkräksjukan eller Svininfluensan? Jag gick dit oskyddad.

En skum snubbe stod brevid mig nästan hela kvällen. Han ville gagga, det ville inte jag. Så jag dissade honom. Och tack och lov gav han upp. Han var säkert trevlig, men jag orkar inte med fän.

När jag skulle gå så lättade jag på trycket. Herrejösses, en och en halv liter innanför västen…
Nåväl, och så läser man en sådan här skylt ovanför muggen. Det finns alltså Örebroare som trycker på spolknappen, ingenting händer, och så går de vidare? Hm, jo, så är det nog. Mer skyltar för fanken!

Och så äntligen denna bild. En bild på en cykel som kommer hem. En cykel med både bak- och framlampa som lyser. Inget fjant som den senaste tiden med att inte gå ut och allt det där som jag haft för mig.
Jag var tvungen att plåta min 500-spännsbajk där han stod, så stolt, efter att ha åkt med mig, innan han skulle in i hagen och låsas fast (han försökte inte rymma).

Och så, en bild som jag tog nyss, verkligen nyss.
Jag undrade varför jag har den där valinformationen kvar på golvet (jag är mycket dålig på att städa, men bra på att diska). Jag har den på golvet för att jag gillar att stampa på mobbare som gillar att mobba. På det här viset kan jag varje dag, flera gånger, och kuvertet från valet håller, trycka ner sulan på det ofattbara; nassar i riksdagen! Det skrämmer mig att folk inte fattar, att nästan sju procent diggar detta, men det är inte oväntat. De obildade, är många. Och, ja, jag vet, det finns folk som kommer från andra länder och är riktiga svin, men det är en annan pryl, en helt annan pryl.

Men, ni ska veta, cybern. Att om man inte gör motstånd. Som jag gör här och nu. Då är man medskyldig till skiten.

Jag tar risken att säga nu får det fanimej vara nog. Det är Svärje detta, inte Tyskland på 30-talet.

Tjoho!

Rocka rolla!

/Baron

PS, bara några sekunder där jag kom ut från Biskops, och vände mig om, sakta och fint. Lite live så där:


Tisdag denna vecka

28 april, 2010

I måndags. Jag gick upp. Jag durschade. Så kände jag att jag inte pallade. Skickade e-brev till jobbet, att jag skulle komma senare. Jag pallade inte, det gick bara inte. Och det var möte på morgonen, och inget inplanerat jobb sedan, så ingen skulle lida.
Nej, jag var nog inte sjuk, nej, jag hade inte varit ute på dåligheter dagen innan. Men det kändes så jävla fel, jag kunde bara inte.
Så sov jag ett par timmar till.
Vaknade före lunch, satt och segade innan jag tog tag i det hela. Jag gick ut, var klar. Nu skulle jag iväg. Men kände att jag inte pallade. Efter 50 meter gick jag hem igen. Tvärvände. Det fanns ingen kraft i mig. Jag kunde bara inte.
Kom hem. Fortsatte sova. Mådde skräp.

Psykiskt, fysiskt eller psykiskt-fysiskt, det vet jag inte, men jag kunde inte förmå mig. Det brann i mig, massa skit, riktigt obehagligt. Matthet, fyfan-känsla, snurr, dis, blä, skräp.

Javisst var det på dagen exakt ett år sedan morsan dog (26-27 april). Men det visste jag ju, det fanns ju redan i mitt sinne. Vet inte vad som kom över mig. Jag kunde bara inte ta mig till jobbet, jag var helt jävla paj.

Kämpade med mina demoner här hemma i baronborgen, och kom fram till att jag skulle ge fan i att gå till jobbet denna måndag, även sedan jag vaknade.

——————

Tisdag. Jag gick till jobbet. Strålande väder. Fantastiska arbetspass. Mina adaptrar gjorde ett kanonjobb. Det kändes jävligt bra. Tack gode för det. Visserligen kunde jag vara i lite bättre form, men ändå. Inget som någon märkte (min matthet). Värsta skiten från måndagen var väck, och det var jag enormt tacksam för.

Satt kvar på jobbet efteråt och fixade och trixade. Så gick jag hem. Sov lite. Vaknade, lagade mat. Och så gick jag ut på stan.

För det är så här. Att jag kan inte ha allt mitt umgänge på jobbet. Jag måste träffa folk och gagga och ljuga även senare.

Drog till Biskops. Diadem-Åsa och Roffe i baren. Köpte en bira. De stängde, och pallarna upp, upp och ner. Så snyggt, man känner sig som en kung när man sitter där med dessa kronor på varje sida, välkommen på något sätt… Fast de inte stänger förrän 12, det är väl då, och först då, de ska göra detta!!!!!????

Man navelskådar:

Vem är jag, vem är du, levande schaaaraaaaaddddderrrrrrr!

Och så går jag ut, och hemåt, förbi Lilla. Där är grabbarna kvar. De släpar in mig. Jag får en rackare till. Vi lyssnar på musik. Herr D har oftast dålig musiksmak, italienskt smör, och nu hade han en mexikansk böna som han gillade, som körde på datorn. Okej:

Vi ljuger och garvar. Och så tar jag kort på bångarna där i köket:

Som något han Elake Kocken skulle kunnat ha smackat upp.

Vi går ut, men först vill jag ta en bild på dem, lite gayigt, he-he, lite vidrigt, och de ställer upp. Kanongrabbar, he-he-he:

Det är inga dåliga killar, förutom att vara härligt sviniga och trevliga, så vann bägge på årets kroggala här i stan (köpta antagligen, he-he, men pokalerna finns där). Herr D till vänster som bästa kock-krögare, och herr Höger som bästa bartender. Så det är inte kattskit jag umgås med på nätterna, he-he-he.

Så gick jag hemåt, stöddig. Pratade högt för mig själv för det var roligt. Take no shit. No more!

—————-

Jag provar allt. Nu är jag arg och stöddig. Jag kommer igen! Jag ska komma igen. Bara dessa baciller, virusar eller vafan det är har gett sig. Nu är jag förbaskad. Så är det bara.

Så, rocka på, cybern!

Rock!

/Baron

PS: Om 150 besökare från nu, så har jag 100 000 besökare på min räknare sedan jag började här för lite över tre år sedan, våren -07. Det är lite fränt. Undrar vem som blir 100 000, räknare syns högst upp till höger. Och undrar hur många det blir om jag kunde räkna från när jag började blogga, eller köra cyberdagbok, dvs 1997?
Javisst är det folk som varit här flera gånger under åren, men ändå. Jösses.
Hur man än vrider och vänder på det hela så är jag fanimej detta lands längsta bloggare!!!  Räkna, från december 1997 och till nu!!
Och inte får jag några blogg-awards inte, nix, det går till fjantarna, ha-ha (nej, jag vill inte ha). Jag är först, bäst, fränast, jag vet det. Tjockholmsmaffian kan suga stjärt.


Lördagsgagg på morgonkvisten

31 januari, 2010

Mina rubriker, eller överskrifter, börjar låta som tråkiga trivselprogram på SVT på 60-talet. Kan inte hjälpas. Jag är kronolog. Överskrift först, sedan får jag se vad jag trycker ner här.

Hm, det där fick mig att tänka ett varv till. Kanske jag är en tråkig jävel? Jo, så är det nog. Och nu kör jag en webb på jobbet, och så cdbn här, och även FaceBook. Så de som är med mig på alla ställena ser kanske samma rullar och bilder? Äh, vad gör det? Inte ett skit. Jag kör på. Orkar jag vara mig på flera ställen så är det väl okej.
Här skriver jag ju liksom vad jag jussom känner, fast det är pinsamt ibland. På FaceBook lägger jag ut lite provokativa prylar och styggt och skoj, och på jobbet saker som håller sig inom ramarna men är intressanta och skojsiga. Ja, och så kör jag ju Twitter också, två konton….

Vad jag vill säga är att jag är multimänniska. Och bara kör. BARA KÖÖÖÖÖÖR PÅ!

GNYYYYYYYYY!

Gick hem i kväll. Och började göra fula miner vid den där krogen vars personal är trevliga (de som har stället), så åkte ståldörren upp (filmat med min Iphone):

Så säg inget för fanken. De ovan har inte koll här. Låt det fortsätta vara så, och låt inte tillståndsnissarna veta att jag kom in så sent för att säga hej.
Och så gick jag hem. Och började skriva det här.

Helgen har varit sömn. Vila. Gav ju fanken i att gå ut i fredags. Sov länge idag på lördagen. Vaknade och kände liv när solen faktiskt lyste i nunan på mig genom fönstret, kändes sommar. Det var mycket ovant. Det skedde vid halv tre tror jag.
Jag vaknade efter att ha drömt konstigt. Drömde att jag var med en gammal polare från förr och det var sista dagen innan morsans lägenhet skulle utrymmas. Jag hade inte gjort klart. Vaknade efter en festrunda, kändes det som. Men så såg jag, att tydligen hade folk hjälpt mig. Allt var utplockat. Bara för mig att köra och bära. Det skulle jag klara, innan nästa skulle flytta in där i morsans lägenhet dagen efter.
Så vaknade jag, och det var jungfruerlig sol på mig, som när jag var liten och låg på gräsmattan, kändes bra, innan jag kom på att jag ju måste börja köra prylar. Fast så kom jag ju på att det där redan var gjort, i juni. Finns i min lägenhet, och uppe på vinden (hoppas ingen har snott och stökat till, vågar inte kolla).

Undrar vad det där var för något lurt i min hjärna som hände?

—–

Jag är, förutom på jobbet, och sent på Biskops när jag är där (två besök på en vecka, det är bra gjort), inte social för fem öre. Borde ringa gamla släktingar, borde ringa och gagga med nuvarande polare. Men jag kommer mig inte för. Jag bara lever på, här, själv. Gör mitt skit. Tvättar, diskar, kollar TV, surfar och skriver prylar på nätet. Jag kommer mig inte för. Vad är det för skavank jag lider av?

—-

Jag har långt skägg nu. Behöver putsas. Gör det någon dag. Idag klippte jag naglarna, både däruppe och därnere (fot-hand).
Lyssnar nu, som vanligt, oftast, på John Mayall. Vet inte varför jag gillar det så mycket. Men det låter väldigt bra på Spotify.

Hindersmässan är slut. Det går att gå igen i stan. Och plogbilar har börjat jobba, det går att gå för att snön är borta också.

Köpte armhävningsprogrammet på Applestore för 15 spänn. Ska köpa sit-ups-programmet också.
Armhävningsprogrammet fungerar som så att jag ska kunna gå från att klara typ noll armhävningar till 100, på bara sex veckor. Jag behöver träning, så vafan, jag testar.
Idag skrev jag in i programmet att jag klarar tio. Och så tryckte jag på programmet och fick veta hur många jag skulle göra idag och så gjorde jag 6, vilade en minut, gjorde 6 till och vilade, gjorde 4, vilade, 4 till och så vilade jag en minut innan jag gjorde 5.
Nu ska jag inte göra ett skit under söndagen (musklerna behöver vila för att byggas), men på måndag ska jag trycka igång programmet igen, och lyda, och jag kan kolla statistik och allt.
Så, i mitten av mars kommer jag att fixa 100 armhävningar på raken. Tro mig, det kommer att funka, och då ska jag visa det här med video, he-he (man måste komma i form, nu gör jag så här, hylla mig!)

Jag har i alla fall börjat att ta mig själv i kragen. Snart kommer mera.

Okej!

Rocka ballongröv!

/Baron


Jag har fångat en tjej som jag har i källaren

21 januari, 2010

Efter att ha följt hennes tweet i staterna så tog jag tag i det hela, flög dit i mitt personliga jetplan och lyfte ur henne ur bilen (efter att jag lösgjort säkerhetsbältet). Nu bor lilla Bree i min cykelkällare. Bara jag kommer ihåg att slänga ner lite mat ibland. Jo, det kan jag ju inte glömma.
Hm, hon kanske har sin iPhone med sig därnere, och twittrar. Hjälp mig hålla efter henne, hon heter BreeOlson på twitter. Skvallrar hon om var hon är så kontakta mig direkt så jag hinner upp i vattentornet med min mauser-haubits.

——————–

Bilden ovan kan vara världens mest effektiva och sanna skylt.
Om man gluttar uppåt så finns det, fanns det, när jag plåtade, tre meter långa istappar som droppade och kunde ramla ner när som helst och genomborra vem som helst.

Men kolla skylten. Varningstecken, ord som beskriver prylen, illustration som visar bitar av ondska som ramlar ner, och så, under, RIKTIGA JÄVLA FARLIGA ISTAPPAR!
Så ska en skylt se ut.

———————

Wow, lite action på min promenad, när jag gick hemåt i kväll. En liten ond snöröjare. Helt okej. Plötsligt har ansvariga vaknat och fattat att det är en massa snö, och man måste ta bort den jävla snön. Så njut, ni som hatar snö, här oskadliggörs en massa av de där minus-vatten-fjattarna.

Jag pratar konstigt, måste ha varit något i biran… Ska skärpa mig, lovar.

———————

I övrigt.
Jobbade, stannade kvar. Jobbade. Gick hem. Åt.
Gick ut och hade en trevlig kväll med Micke, Pyrre och Roffe.
Nej, vi är inte bögnissar, men vi är snubbar, och det är roligt att slänga käft. Och det är något vi kan, utan att skämmas, mot varandra.

——————–

Det här var väl en bra rapport, cyberdagboken? Gillade du det? Ja-jajajajjaja, klart du gjorde. Nu skickar jag ut det här, rätt ut i den svarta cybern.
Har jag tur så får jag bensin i form av kommentarer, är det inte så, så ska jag inte hänga läpp. Det är som det är.
Men att blogga, det ska jag fortsätta med. Jag började 1997 och har inte slutat än.

Var fan är mitt bloggpris?
Måste jag visa mina intersport-strumpor för att få ett sådant?
Antagligen.

Kyss mig i vecket!

Rocka rolla!

/Baron

Vänta!
Har ni sett den här dåren? Stort på tuben just nu. Sedan typ två dagar. Han åker bob efter bil och det gnistrar och är det stora samtalsämnet här i detta härad i dagarna. Polisen uttalar sig om att man inte kan fånga honom och att det är olagligt och farligt, hemskt.
Ja, det är farligt. Men kolla, he-he. Motorvägen, utanför jobbet, utanför gamla hojklubben, hela Örebro, he-he. Och snubben åker förbi där jag bor… En äkta Örebro-idiot, jag gillar´t!
När jag tänker på det, han åker förbi hela mitt liv här i Örebro, sedan jag kom hit för massa år sedan. Är detta ett tecken?


En torsdag utan pannkaka igen

15 januari, 2010

Tredje kvällen den här veckan idag, oavlönat arbete, fix för att få det att funka super (Roine gör det mesta av jobbet, men ändå, jag är där också, dvs tio timmar extra so far):

Ovan: Roine ringde nödsamtal att jag skulle komma och hålla i (det närmsta telefonsamtal jag haft, he-he, fem meter ifrån honom var jag när han ringde, he-he). Vilket jag gjorde, och så drog jag fram iPhonen, en sådan bild kan man ju inte tveka om att ta.
Det är alltså Ethernet-sladdar, nätverkssladdar som går in i Switchar och hej och hå. Ett jäkla kopplande, testande, fixande, trångt, puckat konstruerat, ihopfixat av generationer av nätverkstekniker.
Vi hoppas att inte så många datorer på jobbet ska vara bortkopplade under fredagen (Mac som PC, fast, he-he, Maccarna funkar ju fint nu…).

Jag tog en runda och kollade om det var låst överallt, och så plötsligt blev jag lite skraj. På golvet låg ett plastglas och rörde sig alldeles själv. Ingen hade slängt ner det, det var ju bara jag och Roine där, och det var inga snören, inget drag, ingenting. Var det en myra som gjorde ett gympass? Förskjutningar i jordskorpan? Eller var det något övernaturligt? Jag ropade på Roine och så kollade vi in det där i en två minuter, se här:

Tänkte ta mig ut, men blev kvar hemma. Skönt, är bra trött (och ändå sitter jag uppe och glor hellre än att gå och lägga mig).

Tandläkaren är inne på andra veckan att ringa mig. Jag har ännu inte svarat. Jag vet att det är sinnessjukt, men jag kan inte förmå mig, jag HATAR att gå till tandläkaren, och ännu värre, jag gillar inte att betala vad det kostar. Blir säkert ett par papp igen, gnyyyy-arrghh! Tandläkare de petar med sin krok i käften, vickar, ger sig tusan på att hitta ett ont ställe man inte visste att man hade, och så gör det ONT och så ska det borras, arghh!

Fast varje dag tänker jag att jag ska vara vuxen och ringa upp (det rings alltid precis när jag håller på att vakna, och då är jag ett våp och har inget att sätta emot om jag svarar). Jag ska försöka i morgon. Ringa och säga att okej på måndag kan det gå bra, för undersökning, men eventuell borrning får vi nog vänta med till lite längre fram, pga samhällets ekonomiska situation.
Det i sig är ju ett jävla skitsnack, allt handlar om prioriteringar. Och jag prioriterar feghet och lättja, kättja och en och annan bira. Det är jag det. Men till mitt försvar måste jag säga att jag ju tydligen känner mig själv, och därmed bara är en semi-hycklare.

Känns varmare ute nu. Inget konstigt egentligen, det är ju varmare, och det är alltid kul att prata om vädret. Men det går mot vår, jag känner det, jag vet det.
Har dock ännu varken vågat besöka hojen eller vinden. Är för vek för att klara av eventuell åverkan. Klarar inte det också.

Det är nog jag i ett nötskal. En lirare som väntar. Väntar på bättre väder, roligare liv, något annat. Människor med intelligens och framförhållning de gör något åt sitt liv. Jag bara väntar. Sen, sedan, snart. Man är så jävla dum i huvudet!!!!!

Men den där plastmuggen. Är det ett tecken? Är det dags att ställa sig upp, ta ansvar, acceptera att man är vuxen, sluta med allt roligt och bara göra rätt hela tiden?
Kan så vara. Kan mycket väl vara så.
Och hur stor idiot är man om man som jag lyckas läsa in det i en självrörande plastmugg?

Men, har man ingen hållning så har man inte. Det är nog bara en tidsfråga innan jag går in i någon sekt, eller börjar spela pingis på hög amatörnivå, kanske börjar teckna i kol och annonserar efter krokimodell. Gärna kristen ensamstående flerbarnsmoder med hull. Som kan baka kanelbullar, som gillar vaniljglass.

Vad? Varför? Vad är poängen?

Det är bara att hänga med, kolla vad som var meningen med resan. Grön pingisboll.

Rocka rolla!

/Baron


%d bloggare gillar detta: