Dä ä juli nu

Det slår mig, nu när jag sitter här hemma hos Kweholm med familj (de sover alla, utom jag, jag måste vara sist till sömn), att det är juli. Jag har minst en månad på mig att vara mig själv, innan jobbet börjar. Tyvärr är vädrets makter inte riktigt inne på min linje (vad jag tänkt göra) så jag får nog revidera mina planer, eller inte…

Det var mycket regn i luften idag. Och när jag åkte min båge från destinationen så fick jag avbryta efter ett par mil och ta en fika tills det klarnade upp lite. Sedan drog jag vidare, men mot slutet av trippen, på med gummistället ty det piskade fint av väta. Stället höll. Tack och lov.

Tripping. Är det det jag håller på med? Bara kör, bara åker? Jo, så är det nog. Men jag vet att jag ska vara tacksam för 10 dagars kanonväder, fast jag nu tjurar för att det regnas hit och dit. Äh, mina planer grusas för tillfället.

Urk, jag skriver så allmänt. Måste skärpa mig. Varför skriver jag inga detaljer, inget skvaller, inte om några händelser? Jag vet varför jag inte gör det, men det kommer jag att ta igen sedan, håll ut, håll ut cybern.

Någonstans långt borta hör jag ljud från en fest. Låter som ett band som lirar. Jag skulle vilja vara där. Tokparta. Men jag orkar inte. Förresten känner jag antagligen inte någon, så då åker man väl på bäng.

Jag gillar att sova, att vara öppe (uppe) sent, dricka bira, snusa, glo på fruntimmer, gagga med polare, ljuga (dra historier om händelser och sitta och garva tillsammans), vistas i naturen (är detta en kontaktannons?), skoja, busa, åka båge, kolla film, leka med internät. Och mycket annat. Jag är lyckligt lottad såtillvida. Jo, så är det, om jag tänker efter.

Just nu är jag här i tillvaron, både fysiskt och mentalt. I morgon är jag någon annanstans. (Urk, varför skrev jag så? Låter som en schlagertext, skärpning!!!)

Nä, jag får inte till det mer här just nu. Så jag lägger ut.

Rocka olla!

/Baron

PS.
Hm, det var PS för ett tag sedan, verkar som om jag gjort det till en vana. Hur som helst. Datorn stod på här efter inlägget ovan och då kan/kunde jag inte motstå.
Så här. Jag har suttit ute i någon timma. Hinkat en bira i natten, kollat in läget. Lyssnat på desperata och kärleksfulla damers kvitter i telefonen med tilltänkta makar (de bara stannar och snackar hur länge som helst). Men egentligen bara suttit i en trappa och njutit av sommarnatten. Inga mygg, inget regn, ingen vind. Varmt och skönt. Fuktigt i luften var det, men ändå, varmt, inbjudande.

Jag kan ha fel. Men det kändes som det klickade till för mig där på trappan. Helt plötsligt kände jag mig så jävla klar och nöjd. Lugn, klar och nöjd. En slags… “häpp, allt är så jävla okej egentligen”-känsla. Och upplevelsen av detta var just så; bra!

Så här sitter jag på ett långt PS och kan bara konstatera att jag tror jag är nöjd. Nöjd nu, kanske seg i morgon när jag vaknar, men nöjdare (mer nöjd) än tidigare, på mycket länge, ruggigt klar. Det känns lurigt bra, det kan inte bara vara folkbiran jag har knäppt. Okej, over out, do da hobba-gobba-dance, yeah, oh yeah, suck my lilltå, bejbi, oh yeah, okey your sweet little love machine…

Gny, nu vill jag bara skriva mer, måste lägga av detta nu, måste. Men jag vill inte sova, jag vill vara i den här känslan av att det känns så jävla bra.

Skärpning.

Över och ut. Tut.

Luriga moln

Klockan är väl ungefär kvart i tre på fredagsmorgonen. Jag sitter på trappan till hemmansbyggnaden. När jag kollar upp i himlen så ser jag moln som ser ut som om de vore ritade av han Gilliam som ritade alla de där tecknade prylarna i Monthy Python. Tjocka och svulstiga mot en svagt blå himmel. Helt jävla overkligt om någon frågar mig. Så där ser inte moln ut. Men nu gör de det.
Orkar inte ladda upp några bilder nu, det får bli sedan.

Okej, för sjunde, nej åttonde eller nionde natten är jag uppe senast. Det är så jävla skönt att sitta i sommarnatten och bara filosofera. I kväll, innan jag började skriva detta, så satt jag med Häcken och Häckens bruttas syrras snubbe, en norrlänning som kan skjuta älgar. Ja, jag satt med Häcken också.
Det är så jävla vuxet, och med vuxet menar jag fritt, att verkligen få sitta på farstutrappor och dricka bira och ljuga och berätta historier. Ingen klagar, ingen skriker åt en. Och alla i gemenskapen bara garvar åt alla storys. Så ska livet vara, så ska tillvaron vara. Fred och bus och gagg och bira, även om det är mitt i natten.

Innan Häcken och de andra kom tillbaka från sin vända med middag på restaurang och skogsvandringar (jag avböjde att hänga med) satt jag här på trappan med makarna Hellborgs och ljög. Tokskönt det med, och sedan lånade jag ett gäng DVD:er, kollade in Band of Gypsies om och med Jimi Hendrix. Wow! Alltså att sitta med ett tänt ljus i sommarkvällen, fläkta bort lite flygtyg, kolla in Jimpa, dricka bira, bara vara. Fatta hur mycket jag behöver det, hur mycket vem som helst behöver det.
Grejen är att alla behöver vi landa. Skita i allt som annars är väsentligt. Bara vara, typ ute, bara glo, bara gagga i goda vänners lag. Äh, cybern hajar.

Fåren bräker på avstånd och nu, för någon minut sedan började fåglarna tjoa. Det har varit tyst, märkligt tyst i flera timmar på djurfronten, men nu är de igång igen.
Det är “bä” och det är “kvitter” och trädgården är mörk, men när jag kollar upp från skärmen så kan jag se bordet med stolar i vitt och konturer av träd. Det är så mellan, på något sätt, mellan natt och morgon. Så luktar det. Det luktar lavendel här på på trappan, för det står en sådan växt här i en kruka. Jaha, så luktar lavendel. Att jag vet det beror på att jag fick veta detta tidigare i kväll, och nu, jösses den där växten bara sprutar ur sin lukt.

Dagen har varit sovig. Sedan hojturer, kultur, pannkakor, kaffe, otroligt kvävande värme, munkar och kaffe, mer hojturer. Som det ska vara, som jag ville att det här skulle vara.

Roffe berättade att han häromkvällen (ett ord där) gått upp för att slå en drill och då förvånats av att ha sett mig här på trappan. Antagligen ser han mig nu i kväll också, den gode Rolf, för här sitter jag och det är ungefär samma tid.

Äh, okej, jag hoppas på fortsatt gott väder. Det kan bli så, jag vägrar lyssna på tidningarnas eller nätets väderrapporter om åska och regn. Allt har varit falsklarm hitills. Nåväl, vi får se hur det går med det.

Nu ska jag ge mig in till min temporära baronborg och slå igång en rulle, dricka ännu mera bira och bara fortsätta njuta av tillvaron.

Jabba dabba!

Love!

Rock!

/Baron

PS. På den där Jimi Hendrix-DVDn så sa de, vad jag alltid sagt, att hans band Jimi Hendrix Experience var så bra FÖR ATT DE HADE EN BLUESGITARRIST, EN ROCKBASIST OCH EN JAZZTRUMMIS! Ha-ha-ha-ha. Precis vad jag alltid trott. Rätt igen
Och fler rätt idag: Första HDn kom 1903 (visste jag), och slaget vid Hastings var 1066 (visste jag).

Finns det något jag inte vet?

Jag är en rutten bloggare

Men min ambition är att bli bättre. Prylen är bara att det har hänt så jäkla mycket de senaste månaderna. Och jag träffar så mycket människor. Och internetåtkomsten inte är den samma. Och om jag får lägga till ett “och” till så har det, och är det, skönt att ge fanken i nätet och allt några dagar. Give ä sheeeet!

Om min planering, den jag har i skallen, den kan ändras, blir som jag vill, då blir jag än frekventare och fräsigare bloggare om någon vecka. Håll ut tills dess, ni fåtal som ändå besöker mitt härad här på nätet.

Just nu har det mesta lagt sig. Det är lugnt i min tillvaro efter allt socialt. Igår hade jag en jävla back-slash. Jag var nere på minus, om man säger så. Riktigt ruttet. Försökte skriva här men kände att det skulle blivit för patetiskt. Så jag gav fanken i det.

Idag, tja, mer okej.

Jo, jag avslutade mitt experiment idag. Mitt hygienexperiment. Det är inte något nazi-skit, med rashygien, he-he, nä, utan bajs-hygien. Jag har ju nästan testat detta fullt ut för några år sedan. Nu tog jag ny sats (tyvärr, eller som tur är, har jag inte dokumenterat det hela, men skit samma, man hajar ändå om jag bara kommer ur den här jävla onödiga parentesen).

Alltså, tro det heller ej. Jag gav fanken i att använda tvål, dursch eller deodorant på en hel vecka. Från onsdag till onsdag. Hur skulle min moderna millenium-kropp klara detta? Vad skulle hända?

Viss hygien har jag dock använt mig av, jag har borstat tänderna duktigt och faktiskt även tvagat kroppen. Men, och här kommer grejen. Inte med tvål. Utan enbart genom att nedsänka min lekamen i havet, en halvtimma om dagen, egalt vilken temperatur det varit i vattnet. Har gnuggat mig med sand från botten och hela tjolahoppet.

Okej, jag har forskat i hygien. Nu resultaten, akademiska resultat.

Summan är som följer. Det går mycket bra att ge fanken i att tvätta sig. Men man bör inte hålla upp en dag och inte hoppa i havet alls. Det gjorde jag näst sista dagen. Och jag lovar, jag fick armsvettslukt dag sju (idag) och hela jag började lukta bajs. Jag snackar inte om att jag luktade illa (SKIT) utan bajs. Som en gris med dåliga matvanor pruttat. Och detta kunde jag känna själv.

Så, om man bara badar i havet, med saltvatten och sand, klarar man sig faktiskt en vecka utan tvål. Men knappast längre, och ge fanken i att hoppa över en dag.

Det var nästan stötande sött att stå i ICA-kön på just ICA och veta att två tre personer framför mig i kön, liksom två tre personer bakom mig, höll på att kräkas av min veckodoft, ha-ha-ha-ha. Att bli 50 är att göra som man vill, att bli så gammal är att testa gränser. Vem ska jag skämmas för? Nu ska här testas fullt ut.

Jag avbröt hursom experimentet genom att durscha. Jag känner mig som jag vore 14 igen nu. Märklig känsla.

—–

Nu sitter jag på en farstukvist, som det så vackert heter. Det är mörkt, himlen är lite blå. Jag ser det där vita över fälten, dimma/imma, äh, vad det nu heter på mornarna. Jag har just nu 89 procents kraft kvar i batteriet.
Alla andra som jag känner sover sedan flera timmar. Men jag framhärdar. Sist upp på dagen, sist ner i bingen på natten/morgonen.

Jag dricker en Carlsberg Hof, Henke har en miljard sådana kvar. Och jag fick några efter lite slirigt fjäskande, he-he.

Vad mer att säga? Tja, vet inte riktigt. Jag lever ett slags nytt liv, fast samma. Jag kan inte definiera det för mig själv än gång. Men jag är snäll mot alla och inte konstig eller så. Men transformationen pågår, puppan bryter sig ut. Till vad, det vette fanken.

Mindre rädd, mer orädd. Mer give a shit på något sätt.

Jäklars lurigt att vara så här gammal, och också inse att massa polare också är det, och att ännu flera är ännu äldre och att väldigt få man har som vänner eller bekanta är i resonabel ålder. Rabbi torskar dit på fredag och blir en av oss. Även han.

Det är jobbigt att bli stor. Man fattar det inte. Det var så här det blev, var, kändes. “Det där får du vänta med tills du blir stor”, fick man höra när man var liten. Nu är jag stor. Vad var det jag ville göra? Nu kommer jag inte ihåg det. Nu när jag får göra det. Äh.

Fast, jag som inte har cementerat min hjärna i något vuxen-psyk, jag kör väl på som jag alltid gjort. Provocerar lite, stöddar lite, skojar som fanken och tar en massa säkra risker (vad menade jag där?)

Det är juli.

Love!

Rock!

/Baron

Söndag kväll

Jag sitter i värdparets trädgård. Får låter på avstånd. Hm, måste spela in…

Äh, jag orkar inte.

Alltså, jag satt för långt ifrån.

Det jag hoppas nu är att grabbarna inte lägger av med att parta, de få som är kvar här, innan jag skrivit detta. Jag vill fortsätta parta. Kvällen till ära har jag köpt tio ballonger, sådana där prylar som vecklar ut sig och låter illa, samt små drinkparaplyer. Äh, alla polare är gamla och trötta. Det är fanken bara jag som håller hela vägen. Jag är ALLTID sist till sängs.

Häcko, Häckos brorsa, Häckos böna Ylving är och kolla fåglar (utan bira). Jag, Blues-Janne, Ante, Wåfflan och Lelle partar. Jimmie med anhang sover, de åker hem i morgon bitti. Tom Hell har åkte hem till Mörbylånga (men jag ska dit på vägen från ön, och vi ska gå till strip-klubben i Mästerby, he-he, alla fall jag.

Det har festats friskt. Det har varit jävligt socialt. Det är nu jag börjar landa. Jag har ju varit så jävla uppfylld av annat innan jag blev klar med det som skulle göras hemavid.

Ge inte upp hoppet om denna cyberdagboksbiktsblogg. Den har varit lite seg ett tag, av orsaker som ni förstår. Och även nu, är jag väldigt utmattad, på alla plan. Men nu är jag utmattad och lycklig. Hur jävla fränt är det inte att ligga i havet? Hur fränt är det inte att träffa alla dessa guldmänniskor som man känt länge? Hur fränt är det inte att det är fint väder?

Jag brukar gå omkring här i gryningen, efter allt festade, och bara njuta av naturen, av hela skiten. Det ska jag göra i natt också. Jag har inga tider att passa. Jag är fanimej 50 bast, jag gör som jag vill, när jag vill det.

Okej, föredömligt kort CDB idag. Både Strega och Häcko har nog läst hit.

Äh, mer sedan. (Har inte varit ute på nätet sedan förra rapporten).

Rocka honungsolla!

/Baron

Från ön

Det är rätt fantastiskt. Nu sitter jag, efter att ha ordnat ett trådlöst nätverk i kåken brevid, på farstukvisten och surfar. Det är natt. Klockan är halv tre. Och jag bloggar. Det blåser. Det är blå himmel. Jag har många vänner runt om här. Det är, skulle man kunna säga, kanon.

Blues-Janne skulle komma och ge mig lite bira. Det tog tid. Jag blev oroligt. En minut är mycket i det här läget.

Jag ringde Wåfflan för han bor ju med Blues-Janne,, som skulle komma med bira till mig, och jag tyckte det tog för lång tid. Men han var på väg. Och han kom, med god bira. Nu sitter han här och SER mig skriva cyberdagbok. Det är unikt. Ingen har sett detta förr. Grejen är ju att jag är helt naken, insmord med tjära, och så dansar jag på något fånigt vis och vickar på arslet. Jaja, nu är jag avslöjad. Janne har sett detta. Okej, åter till da big biz.

———-

Att bli klar med att plocka alla jävla prylar som morsan hade i lägenheten, var ingen lek. Jag måste tillstå att jag var helt jävla psyko de senaste dagarna. Jag har lejt bort städningen, det kostar mig 3500 spänn, men det är det fanimej värt.
Det är illa nog att gå igenom sin morsas alla prylar, att se, att tänka att minnas. Men det är något som måste göras. Utan Bela hade detta inte blivit gjort. Bela var “da shit”, i det hela. Fy fanken vad jag hatar att bära.
Jag har ont i kroppen. Jag är utmattad.
Men grejen är att efter tre timmars sömn så åkte jag båge i 45 mil.

Äh, vafanken, no more info.

Så här va, jag är med mina vänner. Mina vänner visar sig som vanligt vara guld. De är verkligen vänner. VERKLIGEN!

Jag är berusad nu när jag skriver. Men det är okej. Jag är på andra dagen av ledighet. Lyssnar på

Albert King, äh, nu byter jag.

Den jävla Blues-Janne berättar om grejer när vi kollade in Steve Ray Vaughan. Tydligen hade jag lärt honom svenska, och så testade jag honom innan konserten och han sa rätt:

“Tjenare!”

Jag sa “Tjenare Steve!”

Och det uttalade jag just STEVE! Och han svarade: “Tjenare!”

Jävla Blues-Janne, det hade jag ingen aning om. Jag kände min idol Steve mer än jag visste. Jag busade med Steve, och han hängde på. Steve, jösses, det är inte klokt, Steve, min idol. Vad man glömmer när man blir gammal. Jag ska lägga upp Steve här. Sedan måste jag tänka.

Jävla Blues-Janne, han ger mig minnen jag glömt bort. Men jag blir så jävla glad av att höra dem. Fan, vad coolt. Wow!

(Jag ska djupintervjua den fan, så jag får reda på vad jag gjort och sagt, jag återkommer, håll ut).

Äh, dags att sova. Jag är i extas, jag är fränare än jag trodde.

Från farstukvisten, i ett län någonstans.

Rock!

/Baron

Onsdag morgon

Resumé och betraktelse.

Prolog:

Först måste jag säga att jag tycker det är kul att Svempa, min gamla högskolepolare hörde av sig i går. Han hade ärende här i Örebro och undrade om han kunde få slafa över någon vecka. Okej, visst. Polers är polers.
Hittade ett kort från “furr”, från 80-talet. Lite ruskig bild, men ändå.
Antagligen får han sova i badkaret, men är man snål och inte vill bo på hotell, så blir det så, för här finns fanken ingen annan plats.

Svempa från “furr”.

————-

I övrigt.
Sist jag skrev var jag något förtvivlad. Men det redde upp sig, fast det jäklades lite på vägen. Jag kör kronologiskt måndag och tisdag här:

Måndag:

Jag vaknade, kollade posten. Hade fått löneförhöjning. 1100 spänn mer i månaden. Och det är kristider! Wow!

Fick också dödsboet som ska skrivas under och skickas iväg, gör det under onsdagen.

Sedan ringde jag till bilpoolen jag är med i. Mycket riktigt, ingen dragkrok på SAAB:en. Men jag snackade med bossen, så jag fick hans bil, och han tog min. Så jävla suvve, jag blev i extas. Ringde så Statoil och hyrde en kärra, ett dygn (det är fyra timmar eller ett dygn, och fyra timmar är bara Kalle Anka, det hinner man inte).
Så måndagens kalas, med två turer till Kungsör gick nog lös på en 1500 spänn! Hurra vad man blir glad när pengarna ryker.
Två turer säger jag. Jo först drog jag dit utan kärra. In på banken, pröjsade begravningen. Sedan ville jag ha ut stålar för att jag ju tillsammans med morsan är kontotecknare. Men då blev det broms. Så då blev jag desperat. Man får inte ta ut stålar innan allt är godkänt med dödsboet (6-8 veckor efter jag skrivit under). Men de kan å andra sidan inte hindra mig från att ta ut pengar från mitt eget konto. Det var 30 svettiga minuter där innan bankdirektören lät mig få mina stålar på mitt konto. Jösses, jag har ju hyrt bil, hyrt kärror, pyntat bensin på kärror jag lånat, köpt flyttkartonger för säkert 1500 spänn, och det från mitt eget lönekonto. Nu var det tomt.
Men, som sagt, tack och lov så fick jag ett gäng tusen (nej, ingen förmögenhet, men så allt går i hamn, morsan hade lagt undan till begravningen samt lite plus på det för omkostnader och så).
Jag andades ut. Drog upp till morsans lägenhet och tog tavlor och speglar i SAAB:en. Åkte hem, lämpade av i Baronborgen. Hämtade upp Bela, och kärra, och så drog vi dit igen, till Kungsör.
Och vi höll på, oj vad vi höll på. Och vi kom tillbaka till Örebro, och slet och slet och slet. Klockan fyra på morgonen var vi klara med allt bärande upp till vinden här. FYRA!!!!!
Att vara knäckt är ett svagt ord i sammanhanget.

Och så idag. Jag åkte solo. Fick ånyo låna den gode Majks kärra (tack gode för den liraren, utan honom hade jag inte klarat detta).
Nu skulle det sopsorteras, slängas, fixas bort allt, tömma kyl och frys.
Det blev ju grejer kvar så att det inte funkade med bilens utrymme. Så jag ställde av två lass hos Stina (släkting). Och åkte ändå hem med full bil, alltså med mat och prylar.
Kom till Örebro vid halv tolv. Tankade Majks bil full, lastade av, parkerade bilen vid Majks jobb, gick hem. Åt ärtsoppa från morsan, med senap och två folkbira och rågrut.
Skrev vad jag ska göra under onsdagen. Hm, nu är klockan efter två på natten. Klockan sju ska jag tvätta.
Sedan ska jag lämna bilnyckeln till Majk, så packa, skicka dödsbopapper, fixa, trixa, joxa, hinna med.

Min kropp är slut. Jag har blåsor i händer, blåsor på fötterna, mellan tårna. Öm överallt. Snorig i hjärnan. Dock hostar jag inte lika illa längre.

Åkte ut till minneslunden en sväng i Kungsör idag också. Kändes bra. Bölade. Jag bölar förresten rätt mycket, så fort det blir paus, typ när jag åker hiss. Det kan man göra när man jobbar själv.
Fick stor utrensning när allt var klart och jag åkte hemåt, när lägenheten nu är tom (ja, just det, jag fixade flyttstädning, för 3500 spänn). Nu var det slut. Nu var det stopp. Nu är det bara min fulla lägenhet, ujuj, mitt fulla vindsförråd, Stinas fulla rum, och det fulla utrymmet där man egentligen inte får ha saker uppe på min vind kvar.
Men Kungsör är klart. Efter två veckor, men mycket hjälp av Bela (nästan varje dag), med hjälp av Hjelting och Baggo och Majk är det nu över. Och jag är sååååå jävla slut (hm, upprepar jag mig?)

Nu vill jag vila, nu vill jag ha kul, nu vill jag slappa ett par veckor.

Jösses vilka två månader det här har varit, från att jag hittade morsan död, via chock, sorg, jobb, begravning, pappersexersis, möten, flytt och allt. Två månader som varit väldigt svåra för mig.
Nu måste jag få lite kul. Nu ska jag ha lite kul. Det är sommar, det är fint väder. Motorcykeln är fulltankad.

Rock!

/Baron

Måndag morgon

Lånade Baggos stora buss för andra dagen. Slängde ur stolarna och stoppade upp dem på vinden. De väger sina modiga varje stol. Fy fanken slitigt.
Åkte iväg med Bela.
Slit-slit-slit-slit. Det är otroligt. Vid 20.00 sa Bela att jag såg blek ut, och det var jag. Vi åkte då till en korvmoj. Jag köpte en korv i mos med räksallad, en sådan där rulle, vad det nu heter (har ingen hjärna nu) och en läsk. Kostade bara 83 spänn. Jag skrattade snubben rätt i ansiktet. Inte klokt. Men jag behövde fet-näringen, kolhydratnäringen.

Så på det hela igen.

Varje dag, VARJE DAG!

Jag är helt matt. Slut mentalt. Bära, packa, bära, åka, bära, stoppa in här och där, på vind, i min lägenhet, i mitt vindsförråd.

Inga mer detaljer om detta. Nu är mycket klart, men det återstår ett och annat. Försökte hyra bil med dragkrok nu till måndagen. Hyrde en SAAB. Men tror inte den har dragkrok. Vilket är en katastrof. Måste ha dragkrok för att kunna hyra kärra och köra de sista lassen med lådor och prylar.
I morgon var planen att jag åker iväg, kontakter banken, betalar begravning, tar ut eventuella stålar som finns kvar, snackar med bostadsbolaget om att betala för städning, packa in speglar och tavlor och sådant ömtåligt, lägga i bilen, köra upp och in till mig, hämta Bela, hämta kärra, ta de sista kartongerna, köra hit igen, två rundor denna måndag.
Men nu vet jag inte hur det blir. Vette fanken hur det här ska gå…

Usch, och fy fanken, stress, jobb, helt bongo, så mycket att göra.

När jag kom hem idag, och Bela och jag slängt upp prylar i lägenheten och på vinden och sedan dragit ner stolarna och monterat dem så gick Bela hemåt. Klockan var väl närmare midnatt. Jag tog bilen jag lånat av Baggo och körde upp till läbbiga Brickebacken, någon halvmil från där jag bor. Låste den på sin plats, och sedan var det bara att GÅ hemåt. Tog säkert en och en halv timma. Har ingen koll. Det var mitt i natten. Jag gick i skogen, gick längs 90-vägen, gick in i stan och bland villor och galningar (bara galningar och jag som är ute så där sent eller tidigt).
Kom hem här efter 01.00. Blöt, blöt av svett. Jeansjackan gick att vrida ur.
Jag har inte kul, jag har det inte lätt. Detta är verkligen en prövning för mig.

Och utan dragkrok, då vette fanken i dag, om några timmar. Då tar det ytterligare dagar att få hem prylarna. Och det är som det är.
Har hjälp av Bela i morgon, men på tisdag kan han inte. Det blir till att köra och bära själv. Tjo. Ingen stress, ingen noja här inte.

OCH NEJ! Jag förmådde inte att börja detta arbete tidigare av orsaker som vem fanken som helst kan fatta!

Äh, skit!

Rock!

/Baron

Live-gagg

Pratade in en pryl i natt istället för att skriva. Skönt med bikt som är ljud. Man slipper trycka så många tangenter. Sparar på fingrar och stavning. En tagning. Ajämdäshit!

Love!

Ride the big one!

/Baron

Bara å köra på

Sov väl en tre timmar i natt. Sedan vaknade jag. Det gick inte att sova. Vet inte vad det var, vad det är, men jag blev vaken (jo, jag är dyngtrött nu när jag skriver).

Tog mig upp. Durschade. Gick ut. Gick på café, solen sken. Drack ett par koppar svart jävla kaffe (vägrade miljövänligt kaffe som de hade, jag ville ha svart jävla miljövidrigt kaffe som sabbar för folk i tredje världen, det smakar godast).

Fikastället har filial mitt i strömmen av folk. Så där satt jag, som i en båt, på huvud-gå-gatan här i Örebro och såg folk fara förbi, fast jag satt stilla. Det var tio eller femton år sedan jag gick på fik. Nu har jag börjat igen. Det är najs. Mycket damer, men de flesta är alldeles för unga eller har barnvagn och kompis utan kille med sig, som är avundsjuka och själva vill bli morsor (jöka då!!!!).

Sedan tog jag mig en promenad. Gick i parker.

Och nu blir jag megapatetisk:

Kolla, så här satt jag i Sveaparken, det här såg jag:

Jag satt där och snyftade. Ledsen som jag är (jag är enormt ledsen numera, mina tårkanaler är bäst i landet), och så var det magiskt vackert väder. Och så blev jag fjollig och så tänkte jag att det här tar jag kort på. Det är min framtid, denna boule-bana. En ram framför mig. Utan innehåll, Tabula Rasa (Resa?), där är mitt liv. Har ingen aning om framtiden. Allt eller inget kan finnas där. Jag kan banga, eller GÖRA VAD JAG VILL! Det ligger där, framför mig. Bara för mig att ta för mig och fylla den där jävla framtiden med något ordentligt.
Jepp, skitlöjligt, jag vet, men så tänkte jag där. Och så är det ju. Och så kollade jag uppåt, mellan löven upp i himlen, och då såg det ut så här:

Och det var ju vackert. Grönt, blått och vitt.

Det är nästan så det är vackert att känna sorg och vara sorglig och patetisk.

Något som förvånar mig är hur lite pinsam jag känner mig när jag sitter på parkbänkar i parker. Hur lite pinsam jag känner mig när det rinner i ögonen. Det är inte så att jag sitter och skriker som en gris, nej, det är stilla, och det faktum att jag ens sitter i en park, på en bänk, bekymrar mig inte, inte det minsta. Jag måste ha luft, grönt, liv.
Jag bara kör. Andas och lirar mitt liv som det är nu.

Efter denna vända så gick jag ånyo upp till Classe Ohlssons och köpte två nya förpackningar med kartonger för 198 spänn. Tio kartonger. Det är femte eller sjätte gången jag gör det. Kartongerna behövs.

Så gick jag hem. Satt på  balkongen. Och så var det dags. Hämtade hyrbilen. Lastade 15 kartonger, massa tidningar som jag snott från pappersinsamlingen och ett gäng plastkassar. Åkte till Statoil. Hyrde kärrra inför onsdagen, köpte en korv. Hämtade Bela på Stortorget. Nu var det 40 minuter tills det var dags för boupptäckningen efter morsan. Gasade på motorvägen, kom till Kungsör och gick in där till mötet 3 minuter efter utsatt tid. Bela fick promenera i metropolen en stund. Det här ville jag göra själv.

“-Det här är en lätt bouppteckning!

“-Jaha, vad bra!”

“-Jag tar 900 spänn i timman och nu är vi klara efter en kvart!”

“-Kanon!”

“-Men det tar en tio veckor för myndigheterna att göra klart!”

“-Det är okej!”

Tanten som skötte det hela var trevlig.

Huru vuxen äro icke mig nu….

Sedan åkte jag till minneslunden. Ville dit efter brevet jag fått att hon blivit placerad där ett par veckor tidigare. Bad Bela sitta kvar i bilen. Ville gå dit själv, känna av. Nej, jag hade ingen blomma med mig. Det tar jag nästa gång. Och själva grejen med minneslundar är ju att man ska minnas, var man än är. Det finns ingen speciell plats där, egentligen.
På parkeringen precis invid stod en bil med två grabbar som fixade en bil. Jag tyckte det var fel ställe att fixa en bil på. Jag ställde min bil med Bela lite avsides. De här grabbarna var från det där folket som myten säger spår rätt mycket och så. När jag gick in på kyrkogården så stod den ena snubben där med mobiltelefonen och gaggade på gott humör med hög röst. Jag hälsade på honom och han hälsade tillbaka. Jag hälsar på folk.

Så gick jag fram mot minneslunden. Den var stor. Tog nog en fyra-fem minuter att gå runt den. En stor gräsmatta med träd, asfaltsbana runt den. Men i mitten så fanns det ett slags centrum. Där stannade jag och satte mig. Ja, jo, jag kollade efter nyligen grävda hål, men såg inget, och det är ju inte heller meningen. Men där, i solen, perfekt väder, ville jag sitta och meditera lite. Tänka på morsan. Fälla några tårar. Ett par minuter bara. Ville det. Vara själv, ifred, mig, tankar, känslor.
Så jag gjorde det.
Men då hör jag den där killen med telefon, han har roligt, han går in på kyrkogården, han talar högt i sin telefon, han skrattar hårt och mycket, han har roligt, han stör mig. Han går in på kyrkogården och har roligt!!!
Och där någonstans kände jag att jag ville begå våld. Sådan jävla orespekt. Fy fan i helvetets alla jävla skitar!
Han går där med sin telefon och skrattar över sina bilskojerier på kyrkogården, vid minneslunden, där jag sitter, där jag är för första gången, och är blöt om ögonen. Och jag tänkte på att man inte får bli så hatiskt som jag blev, men jag blev det ändå. Jag kände galenskapen komma. DETTA VAR FÖR I HELVETE EN MINNESLUND! Jag ville begå rått våld! Och, ni ska veta, jag var SÅÅÅÅ nära att göra det.

Så jag avbryter, går till bilen och åker iväg med Bela till lägenheten för fortsatt jobbande med att tömma den.

Vi jobbar i en fyra-fem timmar. Tidningar, lådor, kassar. Packar. Köper pizza. Fortsätter. Vid tio så åker vi hemåt igen. Jag är helt jävla slut. Har inte sovit ordentligt, gråtrunda i parker, boupptäckning, besök av minneslund, packande av prylar…. pust.

Jag parkerar bilen i Öbos garage. Köper ett par bira på affären. Går hem. Dricker en bira och tar en whiskey, klockan är elva. Går till Biskops. Och livet bara fortsätter…

done

Rock!

Love!

/Baron

En snabb bara

Jag är bara på G (någon slags trance). Jag sliter som tusan. Rensar vind. Rensar här hemma i baronborgen. Fyller på kartonger. Bela och jag fixar hos morsan (igår, idag hade vi ingen bil). Allt är full rulle. Allt måste stämma, allt MÅSTE hinnas med. Köper kartonger för flera hundra på Classe Ohlssons varje dag. Hostar, får utslag av damm. Hittade ett kryp idag mellan papper. Äckligt, nya livsformer, vad vet jag.
Ja, jag har ett eftersatt hem, så är det bara. Har sparat en massa skit. Och mellan alla papper, CD-skivor, affischer, datorprylar, VHS-filmer, kläder och vafanken som helst så finns dessa sporer, detta damm, dessa livsformer (som jag bara sett en av ännu).

Vad är det som gör att jag har det så här? Varför spar jag på så mycket skit? Ställer undan, “ska fixa sedan”-prylen (som ju aldrig blir av).

Hur som nu får jag bita i det sura äpplet. Det är en slags never-ending jävla story. Pust. Men MEN MEN det ska gå, det ska hinnas med.

Hm, borde cyberdagboksblogga mer än jag gör, känner att det lättar när jag får ur mig. Jag kan ju inte balla ur bloggsvängen bara för detta. Nej, här ska rapporteras. Det är fanimej terapi för mig.

Fick brev från Kyrkan idag. De berättade att morsan nu är i jorden. Kremerad och nergrävd på anonym plats i minneslunden. Det stod när de grävde ner henne (knappt två veckor sedan) och syftet är väl att man inte ska se var det är, så det ska vara en anonym minneslund som det är tänkt, och att det ska växa upp gräs igen där de grävde. Och det är ju okej.

Men det där blev som ett knytnävsslag mot mina känslosträngar. Pust. Verkligt. Igen. Så slutgiltigt.
Så jag gick ut och gick och grät. Har nog mycket sådant där i mig som jag hållit inom mig pga av jobb, allt annat omkring mig. Fikade i Wadköping, satt ute i regnet, folk glodde (av att jag satt i regnet, inte av att de såg mina blöta ögon), men det sket jag i. Ville kände mig lite öststats-sorglig-film-aktigt. Och jag blev inte genomsur. Snart klarnade det upp.
Svårt och långt bölande idag. Men med kepa så syns det inte när man är ute och går. Det måste ut, jag förstår det. Bara det att det blev så påtagligt med det där brevet. Jäkla skit!
Det påtagliga, det självklara, det liksom slog till. Mig, jag, själv. Saknad. Sorg. Ojoj, pust igen.

Och så alla, folk i trappuppgången, bekanta, på ICA, på vägen, som frågar när jag bär på mina kartongpaket “ska du flytta?”. Som jag inte vill berätta för. Som jag svarar undvikande till och säger att jag ska flytta lite prylar, men bo kvar. Kan de inte sluta fråga?

Nu är klockan strax elva. Jag drar ner och drar två bira så jag får en paus.
Hoppas jag orkar fortsätta fixa här hemma när jag kommer hem. Jag måste vara både slavdrivare och slav åt mig själv. Annars händer inget. Vad skönt det ska bli när det är klart. Och jag tror fortfarande att jag kommer att hinna.

Äh, ut nu. Gagga skit en timma (de stänger tolv så jag hinner inte synda för mycket). Så hem med nya krafter.

Jepp, ännu ett inlägg som blev längre än jag tänkte.

Rock!

/Baron