En snabb bara

Jag är bara på G (någon slags trance). Jag sliter som tusan. Rensar vind. Rensar här hemma i baronborgen. Fyller på kartonger. Bela och jag fixar hos morsan (igår, idag hade vi ingen bil). Allt är full rulle. Allt måste stämma, allt MÅSTE hinnas med. Köper kartonger för flera hundra på Classe Ohlssons varje dag. Hostar, får utslag av damm. Hittade ett kryp idag mellan papper. Äckligt, nya livsformer, vad vet jag.
Ja, jag har ett eftersatt hem, så är det bara. Har sparat en massa skit. Och mellan alla papper, CD-skivor, affischer, datorprylar, VHS-filmer, kläder och vafanken som helst så finns dessa sporer, detta damm, dessa livsformer (som jag bara sett en av ännu).

Vad är det som gör att jag har det så här? Varför spar jag på så mycket skit? Ställer undan, ”ska fixa sedan”-prylen (som ju aldrig blir av).

Hur som nu får jag bita i det sura äpplet. Det är en slags never-ending jävla story. Pust. Men MEN MEN det ska gå, det ska hinnas med.

Hm, borde cyberdagboksblogga mer än jag gör, känner att det lättar när jag får ur mig. Jag kan ju inte balla ur bloggsvängen bara för detta. Nej, här ska rapporteras. Det är fanimej terapi för mig.

Fick brev från Kyrkan idag. De berättade att morsan nu är i jorden. Kremerad och nergrävd på anonym plats i minneslunden. Det stod när de grävde ner henne (knappt två veckor sedan) och syftet är väl att man inte ska se var det är, så det ska vara en anonym minneslund som det är tänkt, och att det ska växa upp gräs igen där de grävde. Och det är ju okej.

Men det där blev som ett knytnävsslag mot mina känslosträngar. Pust. Verkligt. Igen. Så slutgiltigt.
Så jag gick ut och gick och grät. Har nog mycket sådant där i mig som jag hållit inom mig pga av jobb, allt annat omkring mig. Fikade i Wadköping, satt ute i regnet, folk glodde (av att jag satt i regnet, inte av att de såg mina blöta ögon), men det sket jag i. Ville kände mig lite öststats-sorglig-film-aktigt. Och jag blev inte genomsur. Snart klarnade det upp.
Svårt och långt bölande idag. Men med kepa så syns det inte när man är ute och går. Det måste ut, jag förstår det. Bara det att det blev så påtagligt med det där brevet. Jäkla skit!
Det påtagliga, det självklara, det liksom slog till. Mig, jag, själv. Saknad. Sorg. Ojoj, pust igen.

Och så alla, folk i trappuppgången, bekanta, på ICA, på vägen, som frågar när jag bär på mina kartongpaket ”ska du flytta?”. Som jag inte vill berätta för. Som jag svarar undvikande till och säger att jag ska flytta lite prylar, men bo kvar. Kan de inte sluta fråga?

Nu är klockan strax elva. Jag drar ner och drar två bira så jag får en paus.
Hoppas jag orkar fortsätta fixa här hemma när jag kommer hem. Jag måste vara både slavdrivare och slav åt mig själv. Annars händer inget. Vad skönt det ska bli när det är klart. Och jag tror fortfarande att jag kommer att hinna.

Äh, ut nu. Gagga skit en timma (de stänger tolv så jag hinner inte synda för mycket). Så hem med nya krafter.

Jepp, ännu ett inlägg som blev längre än jag tänkte.

Rock!

/Baron

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: