Okej, upp i sadeln

Då jag ju är en bloggare sedan mycket länge kan jag ju inte lägga av i detta nu, och det hade jag inte tänkt heller. Jag är ingen fena på att skriva nu, men ändå. Jag ska beskriva lite hur det ser ut för mig. Själva prylen i söndags, den lämnar jag till senare. Utan nu skriver jag lite kort om hur det är att vara mig nu. Det kanske kan vara bra att veta hur jag är, beter mig, gör och så vidare. Jag menar, det som drabbat mig, drabbar alla.

Jag tog ledigt i måndags. Men gick till jobbet igen på tisdagen. Mina arbetskamrater är pärlor. Körde hela eftermiddagen med jobbet. Under 20-minutersrasten gick jag ut och runt jobbet, stor arbetsplats, och släppte ut i tårkanalerna.
När arbetsdagen var slut gick jag ut och gick. Över fältet, upp i skogen. Gick i nästan tre timmar. Jag var blöt av svett. Gick där i skogen, satt i skogen.

Jag pratade rätt ut där med morsan. Jag lät vätskan i ögonen forsa. Vände bort huvudet när jag fick möten. Vilade andades. Tittade på alla vitsippor, små bäckar, fåglar. Gick vidare. Tänkte. Snurrade. Försökte definiera mig själv nu. Nu är det ”jussom” bara jag. Mina händer svullnade efter två timmar. Jag blev rädd, det gick knappt att knyta dem, de hade ovant hängt ner så länge att de blivit klumpar. Gick, gick. Tänkte. Sorg. Ledsen. Ofattbart, men ändå, verkligt och naturligt det som hänt.
Jag hade en slags, och har, och kommer säkert att fortsätta, ha en kommunikation till morsan. Jag babblade och pratade som bara tusan. Jag menar, endera blir det bara svart, och intet, eller också den andra prylen. Och om den prylen finns så är nog morsan med mig, så jag tog ut henne i skogen helt enkelt, för att se den vår hon gillade så mycket, om hon hängde med. Nu gick jag där i fält av vitsippor, som morsan uppskattade, och ville ut till, men aldrig hann med denna vår.

Drabbades av dåligt samvete. Finns mycket sådant, jag borde ha gjort, jag skulle sagt, jag kunde väl ha gjort det och det, och så där. Fast jag vägrade vara sentimental. Då är man torsk.

Efter två och en halv timma tänkte jag som så att morsan nog inte ville att jag skulle banga ur, utan vara stark och försöka må bra. Så den sista halvtimman så gick jag med raska steg, rak i ryggen, och det kändes bättre på något sätt.

Men, i korthet, de senaste dagarna, så har jag, förutom att jag bölat: Sovit. Gått upp, gått till jobbet. Tagit promenader på över 2 timmar. Druckit kaffe på utefik. Kommit hem. Druckit bira och whiskey. Gått till Biskopen och tagit två bira per kväll (de vet vad som hänt, de är mina vänner där, personalen, gaggat med de flesta av dem). Och mitt i allt det där har många släktingar och vänner hört av sig och jag har fått prata av mig.
Äter nästan inget. Välling till frukost, kaffe på jobbet och kanske en risifrutti, och igår och idag stekte jag en biff vid midnatt, bara biffen, inget annat.
Jag kommer att bli skitsnygg till badsäsongen med min livsföring av långa promenader och lite mat.

Nu under torsdagen har jag tagit ledigt. Man har rätt till 10 dagars full betald ledighet när det händer sådana här saker. Men jag tar bara när jag behöver, om jag behöver. Nu behöver jag det. Praktiska saker som ska skötas. Och nu är det jag som är den vuxne, som ska sköta detta. Det blev den här våren jag blev vuxen. Men inte känner jag mig det i alla fall.

När farsan for vidare den där lördagen i slutet av maj 1967 så gick jag till skolan i alla fall på måndagen. Jag tror det var bra (fast jag ju var ledsen). Nu gör jag samma 42 år senare. Till jobbet. Upp i sadeln. Det låter äckligt hurtigt. Men alternativet är värre. Att sitta hemma och glo.

Jag får både vara ifred här hemma (vilket jag behöver, egentid, folk träffar jag på jobbet eller på Biskops) och så ringer vänner till mig (vilket jag också behöver och verkligen uppskattar). Den här resan är på mitt sätt, den är inte repeterad, och den sker bara en gång. Detta är mitt val.

Jag kommer att blåsa ut min lägenhet. Ut med allt skräp, allt som är sämre, och så in med morsans prylar, allt är mitt. Då snackar jag om fina gamla skåp, hurtsar, bord, soffa. Men också om köksprylar och tvättmaskin, symaskin (måste laga mina egna jeans framöver, bara att träna, kanske ta någon kurs).

Jag har maj på mig. Det kommer att gå. De ska bli en nystart för mitt boende. En helrenovering. Och sedan ska det bli ordning. Jag försöker se detta som något positivt, något riktigt bra.
Jag åker båge dit och packar och så i veckorna framöver. Sedan när det ska köras är det bara att bära. Vänner har redan anmält sig för att hjälpa till. Det är kanon. Och så sista veckan så städar jag. Sedan är det klart med den grejen.

Jag berättar mer om själva händelsen vid ett senare tillfälle. Jag skriver blogg, och då är det lika viktigt att skriva om denna oerhörda sorg, som alla andra grejer. En blogg är blues. Ut med sina tankar bara. Det, faktiskt, lindrar. Jo, det är så.

Okej, cybern. Några djupa andetag här och så ska jag försöka sova. Det ska gå, jag är trött efter allt mitt gående, icke-ätande, dåligt-sovande, och saknad av morsan, Baronmodern.

Rock och love!

/Baron