En tisdag i maj

Denna tisdag är också morsans födelsedag. Tjosan! Hon hade blivit 89 fräsiga år nu. Här i Baronsläkten så gör vi allt koncentrerat, på samma gång. Ingen utspridning utan allt samlat inom några veckor, dagar. Hade det varit som vanligt hade jag åkt dit, köpt trisslotter, käkat, ätit tårta och så hade morsan vunnit en 75 spänn på trisslotter jag köpt för kanske 400 spänn (hon ville ha lotter, inget annat). Och hon ville vinna, då skulle hon dela det med mig. Men det blev aldrig någon riktig storvinst av dessa födelsedagslotter. Men det gör ingenting. Fast det hade varit roligt. Hon hade ett speciellt gnuggningsverktyg.

Allt samtidigt? Ja, alltså, nästa vecka är det begravning. Och dagen efter fyller jag år. Jämt (jämnt?). Inget mjäk här inte. Bara att tuta och köra. Det bara smackar vuxenpoäng på mig. Smack-smack-smack. Ratta-tatta-taa.
Nej, jag lär inte fira mig själv så mycket. Tror att jag kommer att ta bågen, åka ut i skogen, med en termos kaffe och lite tårta, eller ett gäng bira, sprit och och mitt tält, vi får se. Jag är ju inte på firarhumör om man så säger. Och det där fixar vi ju på Öland 22-29:e juni, på Böda (jag längtar).

Det jag vet, det enda jag vet: Att efter allt detta är jag så jävla vuxen man någonsin kan vara.

Nu under onsdagen ska jag ta mig till Kungsör och planera begravning med prästen. En kvinna. Bra. Det känns fortfarande progressivt med kvinnlig präst.

Igår, måndag kväll, så satt jag här hemma, hade ätit, och höll på att glömma bort Biskops. Jag tog mig ner. Det var 15 minuter till sista beställningen, och 45 minuter till stängning. Men jag lyckades dra i mig tre bira på den tiden. Det var svårt, men det gick. Ja, jag är en idiot, men jag gjorde det.
Gaggade och skojade, och lagom tills jag gick ut igen så smackade det till, det jag ville. Spärrarna släppte och jag gick bölande genom stan hemåt (skäms inte, och bölade diskret, det är ingen italiensk film det här). Fortsatte med detta när jag kom hem. Ventilen funkade, tack vare några tvångsbira.
Sedan ringde Bela och jag lugnade ner mig.

Hellre öl-medicinering än något lugnande medel. Och, nej, naturligtvis, jag gör mig inte stenålders, apstadiet. Har fortfarande stil. Men några bira gör att det släpper. Jag behöver det. Verkligen. Ja, verkligen.

Jag går mycket, som sagt. Efter jobbet tar jag omvägar som gör att det tar flera timmar att komma hem som oftast. Mycket stad, mycket natur. Det är en fin tid att gå ute i nu. Villaträdgårdar, parker, skogs- och naturområden, de bara pyr av nytt liv. Mycket vackert. Och kommer det lite regn så skiter jag i det. Låt det regna, det är ju bara vatten. Men oftast lyser solen.

Jag blir inte anfådd. Jag har fått en jädra kondis. Ibland går jag så fort och fast att jag inte begriper det själv. Tänk att det bara tar några veckor att fixa flåset. Svettas, visst, men det är ju bara naturligt.

Jag går med min hoj-jacka och kepa. Kepans skärm är bra att dölja ansiktet med om man blir för ledsen just innan ett möte med någon. Man kan vara privat fast man är ute i offentligheten.

Idag gick jag förbi Biskops vid halv åtta-tiden, på väg hem. Några ur personalen satt utanför och ropade. Okej, jag stannade till för att ”jojna” dem. Hade inte tänkt det, var ju på väg hem. Gick ijallafall in och tog en kaffe för att ta ut och sätta mig. Perra såg hotfull ut bakom bardisken:

”-Vi vill inte ha hit pensionärer som dricker kaffe och äter kaka, detta är en pub, du lockar hit dem!”

”-He-he, ro hit med kaffet nu!”

Så gick jag ut och satte mig med mina bekanta. Och där jag satt och drack mitt kaffe (där andra drack sina bira) så såg jag Örebros främste servitör (han vann pris nu i vinter) komma upp från Slottskällaren. Han kom fram till mig, och hade med sig ett sådan där trevåningsfat med kakor, ha-ha.
Det var Perra som hade fixat. Så där satt jag med kakor och kaffe och kände mig ung.

Det är sådana här grejor som gör att jag går till det där stället ofta. Vänta, här är en bild. Jag har svärtat min feja, då jag ju fortfarande försöker vara anonym, fast har skippat hemliga inlägg, men man förstår grejen.

He-he.

Vid en av mina enormt långa promenader gick jag (by da way) förbi en staty. Jag blev tvungen att plåta. Jag garvade. En apa som stöddar sig mot någon mås. Fantastisk konst. Och apan var faktiskt rent fysiskt mycket större än jag är. Vilka drömmar har barnen i det där området? Mardrömmar? Men den är fantastisk, tycker jag, ställer många frågor, som ”hur har konstnären tänkt till här då?”:

Vid en annan av mina promenader så gick jag ute i detta natursköna område utanför stan. Ut på den där vägen de har gjort mitt i sjön (har beskrivit det förut). Nu gick jag åt andra hållet. Det är bara natur. Och så kommer jag till ett hus där i vassen. Precis när jag kommer framför detta så hör jag ljud från byggnadens inre. Det låter som någon håller på att försöka ta sig ut. Jag stannar. Vad är detta? Det här vill jag se.
Och så kommer min kollega från jobbet, herr F. ut därifrån. Han har varit på joggingrunda och så har magen signalerat rännskita, och så så hittade han detta stora dass mitt i allt. Och när han är klar med sitt, kommer han ut och där står jag, med mobilkamera och förevigar:

Herr F. sprang sedan vidare. Jag träffade honom en timma senare på annan plats under min promenad, han sprang då fortfarande men stannade till ett tag för att gagga med mig igen.

Det är bara att köra.
Vad annars?

Jag är i transformation. Puppa. Vad det blir av allt det här har jag ingen aning om.

Jag har ringt till fastighetsbolaget. Jag har morsans lägenhet kvar i juni också. Sa egentligen upp den till sista maj. Men. Jag behöver tid. Jag behöver den tiden. Jag har känt mig pressad. En press som gjort mig handlingsförlamad. Jag behöver inte sådan stress mitt i allt det här. Jag behöver begripa. Begripa på en djupare nivå. Och sedan ta det lite lugnt. Åka dit, plocka i lådor, kolla allt, ta in, åka iväg. Åka dit igen, plocka in i flera lådor. Hålla på så där, tills allt löst är packat. Sedan tar jag vänner till hjälp, skickar visst till återvinning, annat hem till mig, ytterligare annat också till mig, tills jag bestämt vad jag ska göra av det, sälja eller ha kvar. För jag har ju Baronborgen också (där jag sitter nu), som jag måste gås igenom till minsta mickronivå. Vad ska jag spara här, slänga, använda. Jag har otroligt mycket att slänga här. Gammalt skit som jag haft kvar. Vem fanken behöver pärmar med uppgifter från högskolan på 80-talet, som jag har kvar!!!

Det här kan jag inte stressa fram.
Nu är min grovplanering att jag ska hinna med allt detta innan midsommar. Inte sista maj. Lite i taget, soft. Snällt mot mig själv.

Så här har jag det nu, en dag i ordning:

1. Vaknar. Går till jobbet. Jobbar. Det är skönt.

2. Tar långa promenader som fanken där jag ”får ur mig” samt kommer i form fysiskt. Mellan en och en halv och två timmar oftast.

3. Kommer hem. Äter mycket och jag menar mycket, nyttigt. Mest grönsaker och sådant.

4. Dricker bira och slappnar av (här får jag mina kolhydrater), är social (på Biskopen), får ur mig lite innifrån också (inte spyor utan känslor som jag berättat om tidigare).

5. Kommer hem och sover (samt som nu, skriver cyberdagboksbikt).

Idag känner jag mig mycket bättre än jag gjort mellan torsdag och måndag. Allt går i vågor. Men jag äger situationen. Det är mig det här. Det handlar om mig nu. På gott och ont. Situationen är naturlig. Men jag är ovan. Det här händer bara en gång. Inget genrep.
Det är en resa.

Okej, det får räcka för just nu.

Love!

Rock!

/Baron