Bara å köra på

Sov väl en tre timmar i natt. Sedan vaknade jag. Det gick inte att sova. Vet inte vad det var, vad det är, men jag blev vaken (jo, jag är dyngtrött nu när jag skriver).

Tog mig upp. Durschade. Gick ut. Gick på café, solen sken. Drack ett par koppar svart jävla kaffe (vägrade miljövänligt kaffe som de hade, jag ville ha svart jävla miljövidrigt kaffe som sabbar för folk i tredje världen, det smakar godast).

Fikastället har filial mitt i strömmen av folk. Så där satt jag, som i en båt, på huvud-gå-gatan här i Örebro och såg folk fara förbi, fast jag satt stilla. Det var tio eller femton år sedan jag gick på fik. Nu har jag börjat igen. Det är najs. Mycket damer, men de flesta är alldeles för unga eller har barnvagn och kompis utan kille med sig, som är avundsjuka och själva vill bli morsor (jöka då!!!!).

Sedan tog jag mig en promenad. Gick i parker.

Och nu blir jag megapatetisk:

Kolla, så här satt jag i Sveaparken, det här såg jag:

Jag satt där och snyftade. Ledsen som jag är (jag är enormt ledsen numera, mina tårkanaler är bäst i landet), och så var det magiskt vackert väder. Och så blev jag fjollig och så tänkte jag att det här tar jag kort på. Det är min framtid, denna boule-bana. En ram framför mig. Utan innehåll, Tabula Rasa (Resa?), där är mitt liv. Har ingen aning om framtiden. Allt eller inget kan finnas där. Jag kan banga, eller GÖRA VAD JAG VILL! Det ligger där, framför mig. Bara för mig att ta för mig och fylla den där jävla framtiden med något ordentligt.
Jepp, skitlöjligt, jag vet, men så tänkte jag där. Och så är det ju. Och så kollade jag uppåt, mellan löven upp i himlen, och då såg det ut så här:

Och det var ju vackert. Grönt, blått och vitt.

Det är nästan så det är vackert att känna sorg och vara sorglig och patetisk.

Något som förvånar mig är hur lite pinsam jag känner mig när jag sitter på parkbänkar i parker. Hur lite pinsam jag känner mig när det rinner i ögonen. Det är inte så att jag sitter och skriker som en gris, nej, det är stilla, och det faktum att jag ens sitter i en park, på en bänk, bekymrar mig inte, inte det minsta. Jag måste ha luft, grönt, liv.
Jag bara kör. Andas och lirar mitt liv som det är nu.

Efter denna vända så gick jag ånyo upp till Classe Ohlssons och köpte två nya förpackningar med kartonger för 198 spänn. Tio kartonger. Det är femte eller sjätte gången jag gör det. Kartongerna behövs.

Så gick jag hem. Satt på  balkongen. Och så var det dags. Hämtade hyrbilen. Lastade 15 kartonger, massa tidningar som jag snott från pappersinsamlingen och ett gäng plastkassar. Åkte till Statoil. Hyrde kärrra inför onsdagen, köpte en korv. Hämtade Bela på Stortorget. Nu var det 40 minuter tills det var dags för boupptäckningen efter morsan. Gasade på motorvägen, kom till Kungsör och gick in där till mötet 3 minuter efter utsatt tid. Bela fick promenera i metropolen en stund. Det här ville jag göra själv.

”-Det här är en lätt bouppteckning!

”-Jaha, vad bra!”

”-Jag tar 900 spänn i timman och nu är vi klara efter en kvart!”

”-Kanon!”

”-Men det tar en tio veckor för myndigheterna att göra klart!”

”-Det är okej!”

Tanten som skötte det hela var trevlig.

Huru vuxen äro icke mig nu….

Sedan åkte jag till minneslunden. Ville dit efter brevet jag fått att hon blivit placerad där ett par veckor tidigare. Bad Bela sitta kvar i bilen. Ville gå dit själv, känna av. Nej, jag hade ingen blomma med mig. Det tar jag nästa gång. Och själva grejen med minneslundar är ju att man ska minnas, var man än är. Det finns ingen speciell plats där, egentligen.
På parkeringen precis invid stod en bil med två grabbar som fixade en bil. Jag tyckte det var fel ställe att fixa en bil på. Jag ställde min bil med Bela lite avsides. De här grabbarna var från det där folket som myten säger spår rätt mycket och så. När jag gick in på kyrkogården så stod den ena snubben där med mobiltelefonen och gaggade på gott humör med hög röst. Jag hälsade på honom och han hälsade tillbaka. Jag hälsar på folk.

Så gick jag fram mot minneslunden. Den var stor. Tog nog en fyra-fem minuter att gå runt den. En stor gräsmatta med träd, asfaltsbana runt den. Men i mitten så fanns det ett slags centrum. Där stannade jag och satte mig. Ja, jo, jag kollade efter nyligen grävda hål, men såg inget, och det är ju inte heller meningen. Men där, i solen, perfekt väder, ville jag sitta och meditera lite. Tänka på morsan. Fälla några tårar. Ett par minuter bara. Ville det. Vara själv, ifred, mig, tankar, känslor.
Så jag gjorde det.
Men då hör jag den där killen med telefon, han har roligt, han går in på kyrkogården, han talar högt i sin telefon, han skrattar hårt och mycket, han har roligt, han stör mig. Han går in på kyrkogården och har roligt!!!
Och där någonstans kände jag att jag ville begå våld. Sådan jävla orespekt. Fy fan i helvetets alla jävla skitar!
Han går där med sin telefon och skrattar över sina bilskojerier på kyrkogården, vid minneslunden, där jag sitter, där jag är för första gången, och är blöt om ögonen. Och jag tänkte på att man inte får bli så hatiskt som jag blev, men jag blev det ändå. Jag kände galenskapen komma. DETTA VAR FÖR I HELVETE EN MINNESLUND! Jag ville begå rått våld! Och, ni ska veta, jag var SÅÅÅÅ nära att göra det.

Så jag avbryter, går till bilen och åker iväg med Bela till lägenheten för fortsatt jobbande med att tömma den.

Vi jobbar i en fyra-fem timmar. Tidningar, lådor, kassar. Packar. Köper pizza. Fortsätter. Vid tio så åker vi hemåt igen. Jag är helt jävla slut. Har inte sovit ordentligt, gråtrunda i parker, boupptäckning, besök av minneslund, packande av prylar…. pust.

Jag parkerar bilen i Öbos garage. Köper ett par bira på affären. Går hem. Dricker en bira och tar en whiskey, klockan är elva. Går till Biskops. Och livet bara fortsätter…

Rock!

Love!

/Baron